Den ur ett finlandssvenskt perspektiv viktigaste skrivningen lyder: ”Den svenskspråkiga utbildningens särdrag, utmaningar och utvecklingsbehov ska utredas på ett övergripande sätt och ett långsiktigt åtgärdsprogram utarbetas i syfte att trygga jämlikheten.”
Då jag tänker på den diskussion vi fört inom lärarförbundet finns det många saker som vi kan plocka fram och som borde utredas.
FSL har i många år deltagit i debatten kring lärartillgång. Här har många olika argument förts fram, utan att de som deltagit i debatten haft en heltäckande statistik att tillgå. Vi behöver en tillförlitlig statistik och att för att upprätthålla den är det naturligt att det sker via ett nationellt lärarregister.
Vi vet att trestegsstödet inte fungerar. Vi har ända sedan lagen infördes sagt att lagens skrivning inte verkställs i vår skola. Ur ett finlandssvenskt perspektiv finns det all orsak att se på skillnaderna idag eftersom det fanns stora skillnader i hur specialundervisningen genomfördes i förhållande till den finska skolan redan då lagen infördes. Samtidigt borde vi se över hur stor möjlighet vi har till specialiseringar så som musik- eller idrottsklasser i både den grundläggande utbildningen och gymnasiet.
Gymnasiet bör utredas ur en tillgänglighetssynvinkel, men även så att lärarnas förutsättningar till jämlik undervisning granskas ur ett läromedelsperspektiv.
Vi får heller inte glömma det som finns sagt i regeringsprogrammet om den förlängda läroplikten. Det bör bli en process där experter hörs och inte enbart ett politiskt beslut där pengar styr.
Nu är det viktigt för regeringen att våga lyssna på dem som sysslar med utbildning i vardagen.
Slutligen vill jag uppmana till en bred diskussion för att vaska fram och förädla tankar kring särdragen för den finlandssvenska skolan. Det behövs olika åsikter som ska formas i tydliga mål för att ge jämlika villkor för den svenskspråkiga utbildningen. Åtgärdsprogrammet ska självfallet även beakta lärarna och rektorerna och ge dem möjlighet att leverera.
