Bristen på svenskspråkiga läromedel har stötts och blötts många gånger. Det som än en gång har aktualiserat frågan är gymnasiet skall få nya läroplansgrunder hösten 2021. I väntan på den har läromedelsförlagen dragit öronen åt sig. Att producera läromedel som löper risk för att föråldras inom några år är ingen god affär.
Att förlagen slår ut med händerna och konstaterar att det handlar om ”business” är på sätt och vis förståeligt. Samtidigt är det aningen skenheligt. På finlandssvenskt håll är det ingen större hemlighet att det är läromedlen som är den vinstbringande delen av affären. Då läromedlen år efter år finansierar den del av verksamheten som är förlustbringande kunde man förvänta sig att förlagen tar ett ansvar också i ett mellanläge då läromedelsproduktionen inte är en kassako.
Utbildningsstyrelsen beviljar anslag för läromedel som inte är vinstbringande. Det är fråga om ett statsstöd för produktion av läromedel med liten spridning på svenska. Anslagen har visserligen höjts något men det räcker inte långt. Här en konkret fråga för en hugad utbildningspolitiker att bita i.
I diskussionen vänds blickarna ofta mot de finlandssvenska fonderna och stiftelserna. Och visst har de identifierat problemet. De fonder och stiftelser som stöder utgivning av läromedel fördubblade sina bidrag till läromedelsförfattare åren 2018 och 2019. Vackert så. Samtidigt är det inte rimligt, och i längden inte heller hållbart, att fonderna bär upp den finlandssvenska läromedelsproduktionen.
Till syvende och sist handlar det om hur mycket utbildningsanordnaren är beredd att satsa. I allt för många kommuner är anslagen för läromedel på tok för njugga. På den punkten finns det all orsak för de lokala beslutsfattarna att se sig i spegeln.
Svenskfinland kan inte nöja sig med att de svenska eleverna år efter år ges ett sämre utgångsläge då det brister i produktionen av läromedel.
