1. Att skolan ska vara en trygg arbetsplats borde vara en självklarhet. Men i takt med att våld, rasism och kränkande språkbruk ökar, samtidigt som kommunala nedskärningar urholkar resurserna, blir det allt svårare att upprätthålla denna trygghet. Lärare vittnar om en ökad psykisk belastning, större undervisningsgrupper och minskad tillgång till stödpersonal. Trots det här förväntas de fortsätta leverera undervisning av hög kvalitet.
Vi måste våga prata om arbetsmiljön i skolan – inte som ett sidospår, utan som en grundförutsättning för varje elevs lärande.
2. Att leda personal och det pedagogiska arbetet är inte bara en del av rektorns uppdrag – det är kärnan i rektorsuppdraget. Men för att kunna agera, snarare än att enbart reagera, krävs tid, resurser och mandat. Alla som haft en bra chef vet vad det betyder för arbetsmiljön och motivationen. Skolan är inget undantag.
Vi måste ge våra rektorer möjlighet att vara närvarande ledare, inte enbart administratörer.
3. I en tid där vuxenvärlden ofta kör över barn och unga i tron att de inte vet bättre, är det viktigare än någonsin att lyssna. Elevernas åsikter är inte bara värdefulla – de är nödvändiga för att forma framtidens skola. Genom att inkludera dem i beslutsfattande och utvecklingsarbete visar vi att deras erfarenheter och perspektiv räknas.
Då visar vi att vi tar elevernas tankar och idéer på allvar och ger dem möjlighet att påverka sin egen skolvardag och sin framtid.
Däremot behöver vi mindre utspel om lärarnas löneförhöjningar som problematiska eller oskäliga för kommunala arbetsgivare. Lärare är också vanliga arbetstagare vars rätt till en konkurrenskraftig löneförhöjning och bibehållen köpkraft är självklar. Vill vi vill ha den bästa skolan, måste vi också värdera dem som bär den på sina axlar.
Inger Damlin, förbundsordförande
