Oberoende av om skolan ligger i en enspråkigt svensk miljö, en tvåspråkig miljö eller en helt finskspråkig miljö så är det språket som förenar. Kulturen som binder oss samman.
Det som förenar oss alla är en stolthet över att tillhöra en minoritet.
Generation efter generation har formats i den finlandssvenska vaggan. Muminsvenskar, bättre talande eller hurrit – kärt barn har många namn. Men det som förenar oss är språket.
Vaggan har förändrats, synligheten har tagit olika former. Lucian, stafettkarnevalen och snapsvisorna har fått nya vänner. Vänner som kockar på blandspråk eller sjunger på dialekt och vänner som titulerar sig som superhurri.
Det som förenar oss alla är en stolthet över att tillhöra en minoritet.
Det här kan jag själv uppleva då jag rör mig inom Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ. Hos dem är jag, FSL:s ordförande, starkt förknippad med det svenska. Mina finskspråkiga vänner anstränger sig till det yttersta för att utbyta något svenskt ord när vi träffas under möten och i Akavahusets korridorer. Och så fint det alltid känns med ett ”Hejsan Inger” i korridoren. Känslan av att jag är sedd och hörd som minoritet är viktig.
Så en liten svenska dagen hälsning till er alla – Var Finlandssvensk på ditt sätt, det är alltid rätt!
