Det är inte så svårt att lista upp flera parter som från sin egen synvinkel ifrågasätter avtalslösningen. Arbetsgivarna kommer att klaga på stigande lönekostnader för den redan ofta ansträngda kommunala ekonomin, skattebetalaren som inte vill betala högre skatt kommer inte heller att vara nöjd. Det är också förståeligt att det kommer finnas medlemmar som hade hoppats på mera procenter i löneprogrammet.
Men det är inte en slump att förlikningsnämndens ordförande vid presskonferensen igår inte alls inledde med procenterna i löneutvecklingsprogrammet. Hon inledde i stället med att ge en bakgrund till den ekonomiska helhetssituation som Finland för tillfället befinner sig.
Precis som för varje enskild medlem påverkar inflationen och risken för stagflation också Finland. Sjunkande tillväxt, kriget i Ukraina, stigande räntor och en allmän osäkerhet är inte en hälsosam mix för ekonomin. Det är i ljudet av dessa faktorer som vi nu måste granska medlingsbudet som både OAJ och vår förhandlingsorganisation FOSU har godkänt idag.
Strejken var en framgång. Varför? För att utan den hade vi inte fått ett löneutvecklingsprogram överhuvudtaget. Utan den hade vi inte fått den synlighet som vi fick för våra frågor. Utan den hade vi inte gjort en stor synlig markering till hela det finländska samhället om att allt minsann inte står rätt till i skolan, fast väldigt mycket ännu är bra.
Några positiva aspekter i medlingsbudet:
- Det innehåller ett löneutvecklingsprogram på 5,1% på fem år. Med det som grund kommer ändå en del att kunna korrigeras och förbättras i lärarnas avtal UKTA.
- Löneförhöjningarna 2023 och 2024 är kopplade till tre av exportbranschens avtal. Om exporten drar bra och löneförhöjningarna blir större än 1,9% får även de kommunalt anställda större löneförhöjningar. Om läget blir sämre, så får de kommunalt anställda ändå minst 1,9% både 2023 och 2024, dock inte förstås så att hela 1,9% kommer som en allmän förhöjning till alla. Den här mekanismen ska garantera att lönegapet mellan privat och offentlig sektor inte växer under de här åren.
- Första årets löneförhöjning på 2% kommer till alla som en allmän förhöjning, i jämförelse med riksförlikningsman Piekkalas förkastade medlingsbud från mars där 1% hade gått till lokala justeringspotter.
- Familjeledigheternas förbättring säkrades också så att de rimmar bättre med den kommande lagförändringen och familjeledighetsreformen. 20 dagar till med lön för den icke födande föräldern ger totalt 32 dagar med lön och den födande föräldern behöll sina 72 vardagar med lön.
Vad händer nu?
Vad hade då ett nej till medlingsbudet inneburit? Var skulle förhandlingarna fortsatt? Och hur vet vi att det hade gått att få mera, och med vilka åtgärder? Hur ser Finlands ekonomi ut i höst?
Storskaliga strejker i samband med skolstarten skulle ha märkts stort i samhället, men utan garanti för ett bättre bud. 5,1% i ett löneutvecklingsprogram, som vi i och för sig inte ännu vet exakt hur det kommer att fördelas och användas, utöver övriga avtalsenliga förhöjningar måste ses som en framgång i nuläget. Det är väl just där som det mest intressanta finns för lärarna och rektorerna.
FSL-medlemmarna sitter inte i de djupaste lönegroparna i kommunerna. När jag har rört mig bland medlemmar på de strejkande orterna är det ofta arbetsbelastningen och mängden uppgifter som kommer först till tals. Hur löneutvecklingsprogrammet kan åtgärda de här problemen vet vi inte ännu, men med 5,1% så är det i alla möjligt att åstadkomma en hel del. Samtidigt som köpkraften åtminstone delvis bibehålls i och med löneförhöjningarna 2022–2024.
Nu återstår den största och första frågan: om man utan vårdarna kan enas om ett avtal mellan de andra tre parterna. Om så blir fallet finns det förstås många detaljer att återkomma till med allt från textförändringar till detaljer om löneutvecklingsprogrammet.
