I och med att teknologiindustrins avtal går ut i oktober är lönespelet i full gång. Den löneuppgörelsen kommer att vara riktgivande även för de andra branscherna. Lärarfacket OAJ:s ordförande Olli Luukkainen har redan hunnit kräva ett löneprogram för lärarna som på sikt skulle ge en grundlön på minst 3000 euro.
Vårdarfacken Tehy och Super har för sin del krävt en löneförhöjning som är 1,8 procent högre än det som exportindustrin lyckas förhandla sig fram till. Enligt förbunden är det enda sättet att råda bot på att de kvinnodominerade branscherna halkar efter i löneutvecklingen.
Kommunarbetsgivaren KT var inte sen med att skjuta ner vårdfackens krav. Enligt KT:s beräkningar skulle löneförhöjningar som överstiger den allmänna linjen kosta kommunerna 800 miljoner per år. KT:s arbetsmarknadsdirektör Markku Jalonen säger att de kommunala arbetsgivarna inte har några extra pengar att dela ut. Enligt vårdfacken skulle det handla om en kostnadsökning på 100 miljoner per år.
Tehys ordförande Millariikka Rytkönen har också föreslagit att regeringen i budgetrian skall öronmärka medel för löneförhöjningar inom kommunsektorn. Markku Jalonen tackar inte nej till mera pengar till kommunerna, men vill inte att staten på något sätt skall blanda sig i avtalsrörelsen.
Av hävd har arbetsmarknadsorganisationerna skött avtalsrörelsen utan inblandning från statsmakten. Det är säkert klokt av arbetsmarknadsparterna att själva hålla i spelmarkerna. Senast regeringen blandade sig i arbetsmarknaden blev resultatet de så kallade kiky-timmarna, dvs en ren och skär lönesänkning.
Det måste gå att åstadkomma en positiv löneutveckling för de kommunalt anställda också utan att regeringen blandar sig i spelet.
Trots att de mörka molnen tornar upp sig i världsekonomin finns det utrymme för en gnutta solsken i avtalsrundan.
